بخش ۵۷ - یکی پرسید از عالمی عارفی کی اگر در نماز کسی بگرید به آواز و آه کند و نوحه کند نمازش باطل شود جواب گفت کی نام آن آب دیده است تا آن گرینده چه دیده است اگر شوق خدا دیده است و می‌گرید یا پشیمانی گناهی نمازش تباه نشود بلک کمال گیرد کی لا صلوة الا بحضور القلب و اگر او رنجوری تن یا فراق فرزند دیده است نمازش تباه شود کی اصل نماز ترک تن است و ترک فرزند ابراهیم‌وار کی فرزند را قربان می‌کرد از بهر تکمیل نماز و تن را به آتش نمرود می‌سپرد و امر آمد مصطفی را علیه‌السلام بدین خصال کی فاتبع ملة ابراهیم لقد کانت لکم اسوة حسنة فی‌ابراهیم

Någon frågade en lärd gnostiker: ”Om någon gråter högt och suckar och klagar under bönen, blir hans bön då ogiltig?” Han svarade: ”Namnet på den tåren beror på vad den gråtande har sett. Om han har sett Guds längtan och gråter, eller ånger över en synd, så blir hans bön inte fördärvad, utan snarare fullkomlig, ty ”ingen bön är giltig utan hjärtats närvaro”. Men om han har sett kroppens smärta eller separationen från ett barn, så blir hans bön fördärvad, ty bönens ursprung är att överge kroppen och att överge barnet, likt Abraham som offrade sitt barn för att fullkomna bönen och överlämnade sin kropp till Nimrods eld. Och Profeten (frid vare med honom) fick befallning om dessa egenskaper: ”Följ Abrahams religion. Ni har sannerligen ett gott exempel i Abraham.”